Hej! Är det ett problem att man som anhörig till någon i rullstol riskerar att bli alltför omhändertagande?
Jag har i över tjugo år arbetat som undersköterska och som person är jag väldigt omhändertagande. Framför allt har det i mitt yrke som undersköterska varit ”naturligt” att vara den som är omhändertagande. Detta sitter liksom i mig. Nu, i min relation till min man, så kan detta gå lite över styr och det vet jag om. Men jag vill ju bara så väl.
Risker med att vara alltför omhändertagande
Är det alltid bra att vara den som är omhändertagande eller finns det risker? Jag är ju faktiskt Kristoffers fru och ska vara just det och inte hans assistent. Den andra sidan av detta mynt är ju också att eftersom jag har en tendens till att vara just omhändertagande så har jag ju skämt bort Kristoffer. Han kan därför emellanåt, omedvetet eller medvetet, utnyttja detta för att få saker serverade. Ibland så blir det därför en del diskussioner oss emellan där jag till slut kläcker ur mig att ”Jag är din fru inte din assistent”.
Man kan säkert diskutera vems fel detta är men jag har nog kommit fram till att felet nog lite hos oss båda. Eftersom jag älskar min man och vill att han ska ha det bästa i hela världen så gör jag naturligtvis allt för honom. Han skulle naturligtvis inte behöva utnyttja det när han vet hur jag funkar. Men jag tror nog ändå att det lätt blir så att han tar chansen. Handen på hjärtat så tar ju även jag chansen i andra situationer till att försöka få fördelar…vi är ju trots allt bara människor.
Men bara för att man sitter i rullstol så behöver det inte betyda att man inte klarar av att göra saker. Hur som helst så är Kristoffer som person väldigt bekväm av sig medans jag är den omhändertagande. Vilket kan ställa till det lite emellanåt. Jag vet att Kristoffer kan göra saker men tar ändå emellanåt över vilket jag egentligen inte vill göra.
Så vad ska jag göra för att inte vara den som tar över?
Hur som helst så har detta lett till att vi har haft våra diskussioner om att jag är alltför omhändertagande. Men å andra sidan när jag pysslar om och tar hand om är Kristoffer inte den som säger nej.
Jag tycker i grund och botten om att vara omhändertagande och att pyssla om. Det var ju det som var anledningen till att jag en gång i tiden valde yrket undersköterska. Men jag inser också att det kan gå till överdrift. När allt kommer kring så vill jag inte att detta med att jag är omhändertagande ska påverka mitt äktenskap. Det är något som jag arbetar med, samtidigt som jag vet att Kristoffer jobbar på att inte utnyttja denna sida av mig. Jag vet att Kristoffer klarar av att göra saker så jag skulle ju inte behöva ta över överhuvudtaget. Herregud, Kristoffer bodde själv i massvis av år innan vi träffades då han handlade, lagade mat, körde bil och arbetade heltid och skötte allt helt på egen hand.
Allt detta vet jag innerst inne men att vara omhändertagande ligger som sagt i min natur.
Hur ser ni som anhöriga till någon med funktionshinder på detta?
Kram