Livet blev inte som vi tänkt
Livet är orättvist. Det är en tanke som har följt mig varje dag under det senaste året. Jag har tänkt länge på att skriva det här blogginlägget, men orden har varit svåra att hitta. Sorgen tar mycket kraft, och ibland har det känts lättare att vara tyst än att sätta ord på det som gör ont.
För ett år sedan förlorade jag min bästa vän, min livspartner och pappa till vår dotter. Nu är det bara jag och Elin kvar. Trots att ett helt år har gått känns saknaden fortfarande enorm. Vissa dagar är lättare än andra, men sorgen finns alltid där som en ständig följeslagare i vardagen.
Jag vill inte gå in på detaljer kring Kristoffers bortgång. Det som betyder mest för mig att förmedla är den kärlek vi delade och det liv vi byggde tillsammans. Vi hade så många planer för framtiden. Vi drömde om fler resor, fler äventyr och fler år tillsammans som familj. Att resa var något vi älskade att göra, och genom åren skapade vi minnen som jag kommer att bära med mig resten av livet.
Vi fick elva år tillsammans. Nyligen skulle vi ha firat vår nionde bröllopsdag. I stället blev det ännu en påminnelse om allt som har förändrats. Kristoffer, du kommer alltid att vara min själsfrände. Kärleken försvinner inte bara för att någon inte längre finns här. Du kommer alltid att ha en plats i mitt hjärta. Jag kommer alltid att älska dig.
Saknaden efter en pappa
Det som gör allra mest ont är att tänka på allt som Kristoffer kommer att missa. Han kommer inte att få se Elin börja skolan, följa hennes drömmar eller finnas där när hon upplever sin första kärlek. Han kommer inte att få höra om hennes framgångar, trösta henne när livet känns svårt eller skratta tillsammans med henne vid köksbordet.
Samtidigt lever han vidare i våra minnen och i alla berättelser vi delar om honom.
Hemma har vi en fotovägg med bilder på Kristoffer. Elin stannar ofta framför den, tittar på bilderna och pratar om sin pappa. Ibland kommer frågorna, ibland kommer tårarna. Då försöker jag svara så gott jag kan och påminna henne om hur älskad hon alltid var av honom.
Elin och hennes pappa
Elin och hennes pappa hade en väldigt nära och fin relation. Kärleken mellan dem var självklar och stark. Även om hon fortfarande är liten bär hon med sig många minnen och känslor.
Det kommer perioder då hon pratar mycket om honom. Ibland blir hon ledsen och gråter för att hon saknar honom. Som mamma gör det ont att se, men samtidigt är jag tacksam över att hon minns honom och vågar uttrycka sina känslor.
Kristoffer kommer alltid att vara hennes pappa. Ingenting kan förändra det.
När livet inte blir som man tänkt sig
När man förlorar någon man älskar förändras hela framtidsbilden. De planer man hade tillsammans måste plötsligt skrivas om. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle stå här i dag, ensam med ansvaret för vårt liv och vår dotter.
Livet är verkligen orättvist ibland. Det finns inga svar på varför vissa människor får stanna och andra måste lämna alldeles för tidigt. Det enda jag kan göra är att försöka ta en dag i taget och fortsätta framåt, även när vägen känns tung.
Planer framåt
Många har frågat mig hur framtiden ser ut. Sanningen är att jag inte riktigt vet.
Det finns fortfarande drömmar som lever kvar. En av dem är att föreläsa om kläder för rullstolsburna. Jag vet att behovet är stort och att klädindustrin fortfarande har mycket att lära när det gäller tillgänglighet och anpassade kläder. Alla människor har rätt att känna sig bekväma, inkluderade och snygga i de kläder de bär.
Just nu har jag dock inte orken att ta tag i det. Sorgen tar fortfarande plats, och det måste få vara så. Jag försöker vara snäll mot mig själv och acceptera att allt inte behöver hända på en gång.
Just nu går jag en utbildning i kreativt skrivande, och det är jättekul. Det känns fint att få ägna tid åt skrivandet igen. Vi får se vad framtiden har att erbjuda.
Ett steg i taget
Om det senaste året har lärt mig något så är det att livet kan förändras på ett ögonblick. Det har också lärt mig hur stark kärleken är, även när den som älskas inte längre finns kvar här.
Jag vet inte exakt vad framtiden kommer att innehålla. Men jag vet att jag kommer att fortsätta bära Kristoffer med mig i hjärtat. För mig och för Elin kommer han alltid att vara en del av vår historia, vår familj och vårt liv.
Och även om livet är orättvist fortsätter vi framåt – ett steg i taget.
Var rädda om er, så hoppas jag att vi hörs snart igen.
Kram ❤️